Hoppa till sidans innehåll

IM Frankfurt - Min första IRONMAN....som langare - Del 3 av 4


Uppdateringar av tiderna var långsamma och jag hade känslan att Zoltán redan var ute på löpningen när det fortfarande saknades dem sista mellantiderna från cykelsträckan. Jag började bli nervös…….Nu! Placering 44 efter cykling. Jag visste att han inte skulle bli nöjd med den och funderade på vad jag skulle säga till honom. Självklart sanningen men något mer. Han var inte lång borta från kvalplacering och jag var säkert att han skulle klara det. Jag väntade på honom passera framför hotellet.

Här kommer han. Även denna gång är det han som ser mig. ”f o r t i o f y r a” och sen ”MEN BARA 10 MINUTER efter kval, 10 minuter är inget, tävlingen slutar vid målet KÖR PÅÅÅ!!” Skrek jag jätte högt dels för jag ville att han skulle höra det och dels för jag trodde att jag kunde kompensera min tysthet under langning på cykel. DUMT!!

Uppdateringarna kommer inte. Springer igen mellan bilarna, över på andra sidan av bron, nedför trapporna och väntar på att få se honom. Jag skriker och tar bilder. Han sprang så bra och såg fint och starkt ut. Jag kände mig säkrare och säkrare att han skulle klara det. Tillbaka till hotellet.

 

104piccola

 

Dem första uppdateringarna kommer. Han springer på 4:20 min/km. Det är fort, för fort tänkte jag. PIaceringen var då 28. De i samma klass före honom sprang runt 5 min/km. Jag började fundera på vilket språk skulle jag skrika den placering. 28 är ett svårt nummer, det kan gå att förväxla med andra och det visade sig att detta hände. Vi hade faktiskt inte pratat om vilket språk vi skulle använda för att meddela placeringar. Jag var ganska säkert att jag hade skrikit på svenska innan och då tänkte jag fortsätta på svenska. Han var trött och byta språk nu kunde knapp hjälpa tänkte jag.

Där kommer han, ute på andra varven. ”T J U G O Å T T A” skrek jag. Hans ansikte reagerade konstigt och jag kunde inte tolka hans grimas. Jag fortsätter ”du kör på 4:20 andra 5:00 fortsätt sååååå!!!” Var han glad? 16 placeringar på 11 km var väl bra. De före honom hade börjat krokna och han istället såg pigg ut, han skulle lätt plocka dem placeringar som var kvar för att klara målet. (fick veta senare att han hade fattat 38)

Springer mellan bilarna, över på andra sidan av bron, nedför trapporna……..ser honom igen, jag skriker. Tillbaka till hotellet.

 

088piccola

 

Han var ute på tredje varven och uppdateringar kvar till 7,7 km. Jag kunde inte hjälpa honom denna gång. Sprang i alla fall mellan bilarna, över på andra sidan av bron, nedför trapporna....han var van att se mig även där....det kunde hjälpa mentalt, tänkte jag.

Tillbaka på hotellet såg jag att många tidsuppdateringar hade kommit, men ingen uppdatering vad det gällde placering. Jag började frenetiskt räkna själv. Hann räkna att han hade sprungit ikapp minst 8 personer i hans klass, säkert flera men jag hade inget bevis.

Jag tänkte vad jag skulle säga till honom. Han hade få km kvar att springa. Hade jag sagt ”20” skulle han kanske tro att han aldrig skulle klara det. Hade jag sagt en lägre placering skulle han kanske bli nöjd och tappa den lilla som kunde kosta ett VM kval....jag valde igen att säga sanningen ”jag vet inte, sa jag, men du springer bra!”. Jag såg från hans ansikte att han inte blev glad. Han hade ingen referens nu.

Jag springer för sista gång mellan bilarna, över på andra sidan av bron, nedför trapporna……..

Andfått börjar mitt huvud svikta...om han inte....neej, han klarar det. Jag ser honom, vet inte vad jag ska säga..det kommer ett ord i mina tankar, fel ord tyvärr men jag hinner inte att stoppa där, det är på väg ur munnen. Den enda som jag klarar är att inte skrika högt, jag hade hoppats att han inte skulle höra det: ”öka…om du kan” Vad ville jag egentligen säga? Hade jag blivit galen?? Jag menade inte det men sa det!! Han var ute och kämpade i över 9 timmar och allt som jag kunde säga var att öka…..det fanns ingen tid för att förklara då. Jag springer, ville hinna till målområdet före honom, ta en bild på upploppet innan han försvann en gång till, följt av 2 funktioner som hjälper honom till "athlets garden".

Ser en info-point och frågar om hans lopp. ”placering 13” säger de till mig. Jag frågar en gång till för att vara säkert att jag förstod rätt. All spänningar försvinner. Allt var över. Han hade klarat det!

Jag väntar tills han kommer ut från området. Han visste redan det! Vi kramades.

 ”Jag frös”, sa han. Och jag, nöjd, öppnade min ryggsäck och tog ut det som jag hade spårat hela da’n.....för detta tillfälle, en torr handuk, en torr t-shirt och en torr regnjacka! Den perfekta langaren beräknar allt!!! Han tittade på mig och märkte att jag hade en t-shirt och väst på mig som inte riktigt såg torra ut. ”ta du dem, fryser du inte?” frågade han och då äntligen var det dags för att ljuga och det var en stor lögn: ”NEJ, DET GÖR JAG INTE!”.

Jag fick en sviktande stund när jag tänkte att vi skulle promenera till hotellet, jag var trött men förstod att jag knapp kunde säga det till honom. Jag höll mig tyst och vi började gå. Regnet kom och blev starkare och starkare. Jag fick den gula värmefolje av Zoltán men det blåste för mycket för att det skulle hjälpa. Vi promenerade längs med löpbana och tittade på alla dem som hade några varv kvar. Glada att för oss var tävlingen över.

Bara en dag innan visste vi inte vad en IM skulle innebära, om det som han hade tränat skulle räcka för att ta målet. Om magen skulle klara påfrestning med all söt. Om mentalt skulle man palla det. Ingen erfarenhet men inuti visste vi båda två att han skulle klara det!!

Han gjorde det hårda jobbet, jag det som en resultatlista aldrig visar. Vi var i samma lag........

Uppdaterad: 08 JUN 2016 07:44 Skribent: Oriana Pfister

Postadress:
Kristianstads TK - Triathlon
Box 35
29125 Kristianstad

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info