Hoppa till sidans innehåll

Ångest, oro och sömnlöshet


Trotts att jag har tagit det väldigt försiktigt med att gå upp i distanser inom triathlon sporten kändes allt annat än bra de 3 dagarna inför min IM debut. Träningsdagboken var fylld till bredden de senaste 5 åren med mer än vad en normal människa kan tycka är sunt och inga sjukdagar att prata om. Jag visste att jag har gjort som stod i min makt att förbereda mig, men tvivlen fanns där och gnagde inför den stora uppgiften. Visst hade jag drömt att kunna prestera bra och räknat ut teoretiska tider många gånger om, men teori är bara teori. Hur många IM-sändningar har man inte sett där proffsen ligger i diket, spyr eller våndas på många olika sätt. IM distansen kräver respekt (i alla fall om man skall satsa på mer än att komma runt) Jag har simmat 4km en gång i år, aldrig cyklat mer än 15 mil och inte sprungit längre än 28km i år. Skall jag kunna trotts det få det ihop på den stora dagen?

Tusen frågor och inga svar. Ingen rutin att kunna falla tillbaka till om inte några maror som jag har gjort ett 20-tal år sedan. De var tillräckligt plågsamma minnen i sig och nu skulle jag göra nåt som i mina ögon var 3 gånger värre.

Vaknar runt kl. 1.00 tävlingsnatten och väntar på att väckarklockan skall ringa 4. Äter, gör saker med autopiloten ingen glädje finns, kommer till starten lite förvirrad och oinspirerad. Alla andra ser ut att vara taggade och alerta.

Simmar på och väntar på fritt vatten men det blir aldrig av. Simmar långt runt bojorna för det går inte att komma fram den kortaste vägen. Tätt med folk överallt även 10m från växling men man fryser inte i alla fall än... På med vintervästen, armvärmaren är tyvärr inte vindtät, medvind och platt. Det här går ju, bara 8 timmar kvar till mål, om allt går bra…

Image1

Backarna kommer sedan vänder vi mot vinden. Det går fortfarande. 11 mil avklarad! Tanken var att jag skulle lämna västen här till Oriana som väntade vid matkontrollen med vätska och mat. Den behåller jag även på inledningen av löpningen. 12 mil, kör om Helene (blivande EM-vinnare i D25-29) från Stockholm. Skall det verkligen krävas så lång tid att komma ikapp henne? Inte orolig än fast jag kanske ligger nån minut efter idealschemat. Men man skall inte bry sig så mycket om sånt så länge man har orken kvar. Andra vändan i motvinden blir jag ganska passiv, sitter och väntar att komma till T2 och längtar efter att få kliva av cykeln. Hastighetsmätaren har lagt av för länge sedan och tur för det. Jag orkar inte räkna ut medelhastigheten och bryr mig ärligt talat inte heller. Jag är någorlunda i tid om jag kan klämma dit en acceptabel löpning. Kan jag det???

Image2

Det känns OK, Oriana väntar efter 2km och talar om att jag växlade som 44 man i klassen. INTE BRA! Visserligen springer jag om folk hela tiden och det känns lätt trots krampkänningar men plocka 30 placeringar! NEJ, det hä gå aldri! Andra varvet, krampkänningarna borta. Nu har farten sjunkit men 4.30 borde räcka ett tag i alla fall. Det dyker upp folk som är varvet efter som springer ifrån mig. Positiva tankar, nu! 3.20 brukar räcka för en top 10 placering i löpmomentet i klassen och jag kan fortfarande göra det även om jag kroknar lite grand, men det får bara vara lite-lite. Tredje varvet, banan packad med folk men väldigt få som är på samma varv. Kommer ikapp damledarinnan som står och stretchar på hennes sista varv. Titta och begrunda! Snart är det min tur!!! Varvet på 50’ fortfarande OK som tid men känslan är inte så positivt längre. Borde jag klämma ner några fler gels? Orkar min mage med det? Vad händer om jag avstår? Sista varvet kvar. Nu klockar jag km. på över 5’ benen är rejält stumma ingen flexibilitet i steget, inget flyt i steget. Nu händer det nåt snart! Skall jag våga ta lite RedBull? Bestämmer mig ganska sent så jag får stanna får första gången och ta några steg tillbaka till en tant som hade det. Sveper in den och tänker först bara att det var varmt – POSITIVT. Men vad f! Det smakar inte som den borde, den är ju salt. Tanten ser min reaktion och förklarar att det var buljong, gott var det i alla fall tycker jag men vad kommer min mage att tycka? 5 km kvar! Det är nu man skall öka om man har nåt kvar, men jag lunkar vidare i sakta mak och börjar förundras över att klockan är så mycket så jag borde snart kunna gå hem om jag hade varit på jobbet idag. Fast jag började jobba redan kl 7 i morse så egentligen har jag klarat arbetsdagen för länge sedan så vad håller jag på med egentligen? Buljongen gillas av magen, vid 3 kvar skönjer jag en svag tempoökning och får syn på en gubbe som också förbereder en mental långspurt. Jag tar in 10 cm på honom sedan tänker jag att det inte är lönt för han är säkert i H50 klassen så han får asa bäst han vill för jag tänker inte göra det minsta att komma ikapp honom. Om han lägger sig diket ja då kan jag köra om honom kanske-kanske. Det känns som Hawaii platsen kan hänga på den gubben men jag orkar inte motivera mig själv till mer just nu. Jag är nöjd trotts allt. Debut med SUB 10 i kallt och blåsigt väder får duga och förresten skall jag behöva göra om detta här en gång till som inte alls var så roligt! Upploppet kvar. Joggar mot en välbehövlig vila, mat, duch,… det är roligt det. Sneglar bakåt och ser en vilt spurtande figur i ögonvrån! Jaha! Nu får ni skärpa er gubbar! Det som är mitt är mitt det får ni acceptera.

107_mini

Lägger in en rökare och visar vem som bestämmer. Båda var H40 men jag slår en ”fuskare” som startade 15’ före med 1’’ (Fuskare = en av 300 som fick starta ihop med proffsen i lugna vatten) I mål kom jag utan att spexa visa segergester eller rulla över mållinjen. Känner ingen glädje. Blir erbjudan en bårplats att bli skjutsad 100 meter till duschen men avböjer lite tveksamt, jag är ju en IRONMAN trotts allt så man får hålla stilen. Med fast grepp blir jag baxad till duschen och lämnad åt mitt öde. Nu börjar det snurra i huvudet ordentligt men klarar av även tvagningen. Borde försöka få upp värmen och äta nåt som inte är sött. Sveper en öl som är tyvärr väl kyld men effektiv mot sötsmaken som jag har haft i munnen. Snubblar över stället där man skriver ut diplomerna och kastar en ointresserad blick på den. Det står placering 13 herre-jössus och en säker biljett till Hawaii. Nu släpper alla spänningarna på en gång och börjar gråta av lycka.

Var detta roligt? NEJ

Var detta lärorikt? JA

Var det värt det? JA-JA-JA

Skall jag göra om det? TYDLIGEN

Hur många gånger? Vet ej!

109_mini

Uppdaterad: 08 JUN 2016 07:44 Skribent: Zoltán Fazakas

Postadress:
Kristianstads TK - Triathlon
Box 35
29125 Kristianstad

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info